flamholcdragracing

Nu är det drygt två veckor till vi reser ut på äventyr igen.
Förutom de ordinarie team-medlemmarna så följer(som alltid) Per-Erik Lindgren , Robert Palsund från Team old -51 och Patricks son Micke även med. Micke har för övrigt varit med oss på alla tävlingar under 2009, så han kan kanske snart räknas som "ordinarie".
Vi kommer att flyga in till Miami för att sedan ta oss med hyrbilar till Fort Myers. Väl där så ska racebilen monteras ihop efter lackering och översyn av drivlinan. Detta har vi tre dagar på oss att göra. Söndagen den sjunde mars ska vi vara i Valdosta (Georgia) och testa bilen lite för att avsluta med en shotout. Vi kör sedan direkt från Valdosta till Gainsville för att delta i Gatornationals.
Vi har fått låna ett 28 fot släp av en kompis(Ricky Flock). Förutom släpen så planerar vi att hyra en husbil som vi ska bo i både i Valdosta och Gainsville.
Här hemma så jobbas det febrilt på trailern... Jag har precis nyss räknat ut, att vi endast har två veckor innan och sex veckor efter USA-resan att hinna färdigställa den. Det ser onekligen tufft ut...
Förövrigt så har vi jättemycket att göra på jobb, vilket är skoj. B.l.a. så bygger vi motorer till nytt ett Camaro cup team(Brink Motorsport).
Tidagare när vi varit över och tävlat har vi alltid lånat en trailer utrustad med alla verktyg mm. Nu ska vi fixa allting själv... Det är en j-a massa att tänka på, och komma ihåg att ta med "himmaifrån". Vi kommer alla att ha tunga välfyllda resväskor med oss dit.......


Förövrigt så är det alltid kallare med snö i Skåne, än någon annanstans...:-)

Efter hemkomsten från USA har vi fått massor med gratulationer från alla möjliga håll, vilket givetvis är positivt. En del tyckare anser att vi hade tur som lyckades komma till final......
Tja, vad ska man säga om det? Tur och otur brukar ju jämna ut sig i slutändan, om det nu finns något som är tur/otur?  Det enda jag och teamet kunde göra under de förutsättningar som det var i Rockingham, var precis det vi gjorde. Jag visste att banan var oerhört jobbig, det var bara en bil som kom ner med skaplig prestanda varje runda(Chris Russo). Jag visste även att om jag kunde "klippa bra lysen" och ta bilen till mål, även om det innebar ett par mer eller mindre vådliga manövrar, så hade vi en bra chans.

Nu suger vi på denna framgången under vintern, medans ett febrilt arbete pågår med att finna pengar till vårens äventyr. Vi har pratat om att ta fram någon form av sponsorpaket som ska täcka flygbiljetter och boende för teamet. Ett löst förslag är: För ca 5000 kr + moms, så får man reklam på bilen,  i pressreleaser samt på denna eminenta blogg:-), under tiden innan avresan till USA, samt givetvis under tävlingarna däröver. Om någon är intresserad, eller kanske har någon annan ide`? Hör gärna av er:    [email protected]

Amerikaner.... De senaste åren har jag haft förmånen(eller inte) att tillbringa ganska mycket tid i USA. Från början tyckte jag allt var fantastiskt... På ett sätt gillar jag mentaliteten "inget är omöjligt" d.v.s. man ska kunna göra det man vill. En stor skillnad är att de som kan göra vad de vill, är att de har det oerhört väl förspänt ekonomiskt, även i dragracingvärlden... När vi stod i upliningen och skulle möta en av våra motståndare, kom han glidande från sin depåplats med bikinitjejer, fem anställda mekaniker, trailer full med delar mm. Det sista jag tänkte innan vi körde var: Jag vill det här mer än honom... Vi har åkt från andra sidan jordklotet(nästan), lånat pengar på huset, offrat hur mkt som helst(tid,jobb, familjer mm.)..
Baksidan i USA är tyvärr att det finns massor med hemlösa, utslagna människor som bor i riktiga dåliga områden.
En annan sak jag lärt mig är att det är mycket ovanligt att man hjälps åt, som vi är vana vid här hemma. Allting går ut på att ta betalt för allt, så att man kan konsumera mera...

Vi lämnade Rockingham sid tiotiden på söndagskvällen. Husbilen skulle lämnas på måndagsmorgonen, så det var bara att stå på. När väl den var lämnad hälsade vi på Chester och sade adjö för denna gången...
Planet landade i Köpenhamn igår morse(tisdag) och jag körde direkt till jobb. Det känns lite märkligt att vara tillbaka här hemma, man vänjer sig snabbt vid the american way...
På det stora hela tycker jag det var en märklig resa, men med ett bra avslut. Som jag berättat tidigare så förväntade jag mig mer av säljaren... Typ att vi skulle få bilen mer än ett par timmar innan första rundan i Richmond, när den egentligen ej var körklar osv.
Men som sagt avslutet var grymt, vilken j-la känsla att rulla ut i skymningen på the rock för att köra final i IHRA world finals!!! det kommer vi i teamet att leva länge på.
Just nu försöker jobba ihop avtal med sponsorer, så vi kan köra mer däröver, så den närmsta tiden är det hårt jobb som gäller.
Tack alla för gratulationer vi fått överallt!